I vanlig ordning upp tidigt då jag känner att det inte går att somna om. Vill inte ligga kvar där med tankarna snurrande.
Sätter mig vid datorn och tittar lite halvhjärtat på bilder.
Mobilen ringer vid 8-tiden. Det är bröstsjuksköterskan. Hoppet snurrar till. En operationstid?
Nej de vill ha kompletterande bilder. Mitt fall togs upp på ronden igår och de vill ha magnetröntgen också.
Först efter samtalet kom jag på att jag borde ha frågat varför.
Berättar för sambon när han vaknar. Han blir enormt orolig. Jag lovar ringa sjuksköterskan igen och fråga varför de vill ha fler bilder.
Hämtar foldrarna jag fått och slår numret till bröstsjuksköterskorna.
"Telia automatsvar. Numret finns inte längre"
Vad???? Måste ha slagit fel nummer. Provar igen med samma resultat. Men vad fan?
Ringer sjukhusets växel och får veta att det är ett gammalt nummer. Blir kopplad.
"Tyvärr finns det inga fler tider att bli uppringd på idag".
Och här sitter jag med frågor och oro. Kan inte få tag i sköterskorna som lovade att de fanns där om jag undrade över något.
Blir mer och mer förbannad på att de har givit mig inaktuell information. Det känns vare sig seriöst eller tryggt.
Sambon står i duschen och skäller högljutt ut sjukvården. Måste försöka lugna honom när han kommer ut. Försöka dämpa hans ångest.
Han far runt i lägenheten och är så orolig. Tar hans händer och trycker milt ner honom på sängkanten.
Förklarar att jag känner mig fullkomligt trygg med den vård jag får. Bilderna de vill ta är för att säkerställa var tumörerna sitter för att veta exakt hur mycket de ska ta. Jag är trygg med att de är noggranna, så att risken för att cancern ska komma tillbaka är lika med noll.
Vi bestämmer oss för att åka ut på cykeltur. Solen skiner från en blå himmel men vinden är kall. Det är ändå fantastiskt skönt.
Vi gör en paus vid en vacker plats med nyutslagna björkar och spegelblankt knallblått vatten.
Jag lägger handen på sambons kind, tittar honom i ögonen och förklarar att jag kommer att försöka möta hans oro och ångest så mycket jag kan. Men jag kommer också att behöva honom och hans stöd när det känns tungt för mig. Ja självklart svarar han och ger mig en puss.
Vi njuter av utsikten och jag får ett sms. Det är kamerahuset jag beställde igår som redan kommit till utlämningsstället. För c:a två veckor sedan lovade jag mig själv att köpa denna nya kamera om jag fick en cancerdiagnos. Det där med att spara och vänta till längre fram är inte längre ett alternativ. Jag vet inte alls hur det ser ut längre fram. Men kameran kommer att vara min tröst och glädje genom den tuffa tid som väntar.
Vi cyklar hem och jag hämtar mitt paket. Känner sådan förväntan och glädje när jag packar upp kameran. Ikväll när sambon jobbar ska jag bege mig ut och testa. Det är klart på himlen med chans för att det ska komma in lite lite moln för en lagom dramatisk kvällshimmel. Jag längtar.
Telefonen ringer. Det är sjukvårdsupplysningen som jag sökte i förmiddags. Den rara sköterskan kan bekräfta vad jag räknat ut angående magnetkameraundersökningen. Det känns skönt att prata med henne. Hon förstår vad jag går igenom.
När sambon kör iväg till jobb är han lugnare, spänd men lugnare.
Fastän jag är ganska trött senare på kvällen, ger jag mig iväg till stan med kameraväskan. Molnen har blivit fler, men suget att testa nya kameran tar över. Sätter mig en stund på en bänk vid hamnen och njuter av kvällen. Här känns inte den kalla vinden så mycket. Vattenytan rörs upp något av vinden, men det finns ändå en tendens till spegling. Himlen är vacker. Svår att fotografera, men jag njuter istället av vad jag ser.
En man och kvinna på cykel med en liten hund i väska slår sig ner på en bänk vid sidan om. De har med sig en fikakorg och njuter av aftonhimlen med en kopp kaffe i handen.
Längre bort börjar kvällens puls så sakta komma igång på stans inneställe vid hamnen. Det är premiären ikväll.
Jag cyklar iväg en bit för att få en annan bildvinkel på stan. Kommer in i en träddunge där fåglarna sitter och sjunger för fullt. Det doftar jord där jag går. Det är härligt.
Tar några bilder och cyklar sedan hem, då det börjar bli kallt. Kanske 5 plusgrader nu. Tur jag tog med mössa och vantar.
Skickar meddelande till svärfar att det finns fika om han vill ha. Han svarar att han kommer.
Vi tänker lämna in en Harry till lördag och ska nu sitta och titta på hur vi ska lägga spikarna.
Det är alltid trevligt att fika med svärfar. Ikväll är han trött, då han och hunden har varit ute i skogen hela natten. Hunden verkar bli en lovande jakthund. Han är engagerad och ivrig.
Jag lägger mig ganska tidigt och somnar som en klubbad oxe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar